Den 23 augusti för att vara exakt skadade jag mitt knä. Det var en helt vanlig kväll och barnen hade somnat och jag skulle duscha och även passa på att raka benen. Jag stod som alltid på ett ben med det benet jag höll på att raka mot väggen, sedan hände det i en grisblink. Jag halkade med det benet jag stod på och sedan låg jag på golvet med en otrolig smärta i knät och när jag tittar ner ser benet helt förvridet, missbildat ut...knäskålen sitter liksom helt fel. Jag ligger där helt näck, skrämd och med en smärta som inte går att beskriva. Det enda som kommer fram är ett dovt skrik och min sambo kom inspringande och han är ju lugnet själv och han sa lugnt: "oj det är ur led vi måste försöka få tillbaka det"..Jag minns inte hur jag klarade det men han höll som fast vid knät och hjälpte mig att sträcka ut benet och det var smärtsamt men det enda jag ville var att få det att se normalt ut. Efteråt kunde jag inte gå på benet och knät svällde upp ordentligt. Ringde sjukvårdupplysningen som sa att det bara var att knyta ett bandage hårt runt. Men dagen efter värkte det och var ännu mer svullet och jag fick en akuttid på vc. Jag berättade vad som hade hänt och att det hade åkt ur led, det kändes som om han inte trodde mig, tillslut bad han mig lägga mig ner för att han skulle titta på knät och jag kunde inte lyfta upp benet. När han tog bort bandaget och såg knät utbrast han: "det här knät har måste ju ha varit ur led". Öh..ja det var ju det jag sa.   Sedan skickade han mig med en akutremiss till akuten. Och där fick jag först träffa en som undersökte och skickade mig på röntgen. Efter röntgen fick jag träffa en mycket märklig läkare, en ung tjej. Arrogant och otrevlig, hon berättade att skiktröntgen hade visat på 2 benbrott, ena på lårbenet och andra på knäskålen. Jag som är livrädd för sjukdomar och allt vad sjukhus heter, låg där helt livrädd och frågade vad som skulle hända? Då svarar hon: "Ja man gör en skattning på knät och beslutar om det ska operaras heller inte, det är helt frivilligt". Men vad innebär det frågade jag. "Ja en elitidrottare behöver ju få knät så bra som möjligt för att kunna idrotta. Är du elitidrottare och vad jobbar du med"? Nej jag är inte elitidrottare och jag är mammaledig just nu. Och min sambo var också chockad och frågade: "Menar du att operationen gör knät bättre men att det ändå inte är nödvändigt att operera?!" "Ja operation gör knät bättre men det är frivilligt och du är ju 27 år så det är ju ändå försent för dig att bli elitidrottare". Jag kände mig så jäkla illa till mods och jag tycker att det är hemskt att den här människan ska arbeta som läkare. Jag svarade "jag är 27 år det är väl klart att jag vill ha mitt knä så bra som möjligt". Vi blev hemskickad och skulle invänta ett samtal från ortopeden då hon ville visa röntgenbilderna för överläkarna. Sedan fick jag göra en magnetröntgen som även visade skador på mjukdelarna. Och det blev beslutat att de skulle göra en titthålsoperation för att kolla hur det såg ut inuti knät. Och den 3 september 2010, sövdes jag ner för en titthålsoperation och vaknade med ett ca 15 cm fult ärr över knät. Det var tydligen mer skador än vad det trodde det laterala ledbandet var helt av, 2 broskbitar var tvungen att opereras bort och sedan gjordes även en lateral relase. Smärtan efter operationen går inte heller att beskriva och sedan fick jag gå med stelskena dygnet runt i 1 månad, benet fick inte böjas alls pga av ledbandet. Smärtan går inte att beskriva och inte rädslan över att bli handikappad eller frustrationen att inte kunna ta hand om mina barn. Efter 1 månad kom nästa bakslag, benet var stelt och jag kunde inte böja det mer än 60 grader, då tog det tvärstopp och gjorde svinont. 1 månad fick jag dagligen åka in till sjukhuset och ligga i en sk. böjmaskin. Det gjorde svinont och jag grät varje gång och den enda smärtlindringen jag hade var alvedon. Jag mådde så otroligt dåligt och som tur var kom min sambos mamma hit och hjälpte till. Tillslut blev det beslutat att jag skulle "böja till benet" i narkos. Efter det fick jag ligga 4 dagar på sjukhus och spendera större av tiden i "böjmaskinen". Men då kunde jag iaf böja benet till 130 grader. Sedan var det mycket träning hos sjukgymnast eftersom jag hade tappat muskler, balansen och kunde inte gå ordentligt. Varje natt den första månaden då jag just höll på att somna vaknade jag av att jag "drömde" att jag halkade. Det var väldigt hemskt. Idag sitter jag och ska snart skicka in bilder på ärret till försäkringsbolaget. Och knät ser inte bara förjävligt ut utan det gör ont ganska ofta, det är inte lika lätt att springa längre och det benet är svagare. Den dom jag har fått av läkare är att jag löper en väldigt stor risk att drabbas av artros samt att knät lättare kan gå ur led, så jag bör unvika "rotationsrörelser". Jag blir ledsen och rädd när jag tänker tillbaka på den tiden, inte bara hur hemskt det var att vara utsatt och sedan möta flera inom sjukvården som gjorde en ännu mer otrygg. Jag hade turen att läkaren som opererade mig, nog är en av de mest ödmjuka läkarna som finns. Det hjälpte mig mycket, han var ärlig, varm och optimistisk. Det behövde jag. Men den värsta smärtan är nog att A bara var 4 månader och jag kunde inte bära honom, ta hand om honom så jag känner mig bitter över att jag missade så mycket av den tiden. Sedan skrek han och var ständigt missnöjd och jag kunde inte bära honom. Så jag satt med honom i min famn och han skrek och jag kunde inte få honom lugn eftersom jag satt där jag satt, det smärtar otroligt mycket. Jag kände mig dålig, jag fick skuldkänslor över att någon annan tog hand om mina barn och jag bara satt där...  Jag vill ge en stor eloge till alla utsatta, som kämpar med diverse krämpor, många krämpor betydligt värre än mitt knä, som får olika besked av sjukvården, konstiga svar eller inga svar och bara väntan, denna väntan över att få veta vad fan det är som händer med ens egen kropp!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"En resa" kan egentligen symbololiser väldigt mycket olika, en "vikt-resa", en "graviditets - resa", en "framgångs -resa" etc. Men jag tänkte faktiskt skriva om en helt vanlig resa (trip, färd, åktur). Jag har inte rest speciellt mycket i mitt liv, u...

En ganska svår fråga att svara på tycker jag. Därför är det väldigt roligt att höra vad andra har för bild av en, även fast den bilden många gånger kan vara färgad av vad personen känner för en. Min närmaste vän har de mest fina sakerna att säga om m...

Nyskapad blogg som redan har "bloggtorka" haha men jag får skylla på att vi har flyttat och varit utan internet så tiden har inte funnits. Men nu är vi iaf inflyttad i den nya lägenheten och det mesta är på plats. Barnen har fått varsitt rum och N ha...

Den här helgen har som alltid gått fort. Men mysigt har det varit ändå. På fredagen var det som vanligt "fredagsmys" och den här gången testade vi "salt och vinäger" från olw och den var riktigt god! Den får av mig 4p av 5 möjliga. På lördagen gick v...

Urs och fy vilken ångest jag har över att vara arbetslös eller arbetssökande som låter betydligt bättre. Det jag får mest ångest över är nog hur missnöjd jag känner mig över mig själv när jag inte gör någon "nytta" eller kommer ut och träffar lite fo...