Den 23 augusti för att vara exakt skadade jag mitt knä. Det var en helt vanlig kväll och barnen hade somnat och jag skulle duscha och även passa på att raka benen. Jag stod som alltid på ett ben med det benet jag höll på att raka mot väggen, sedan hände det i en grisblink. Jag halkade med det benet jag stod på och sedan låg jag på golvet med en otrolig smärta i knät och när jag tittar ner ser benet helt förvridet, missbildat ut...knäskålen sitter liksom helt fel. Jag ligger där helt näck, skrämd och med en smärta som inte går att beskriva. Det enda som kommer fram är ett dovt skrik och min sambo kom inspringande och han är ju lugnet själv och han sa lugnt: "oj det är ur led vi måste försöka få tillbaka det"..Jag minns inte hur jag klarade det men han höll som fast vid knät och hjälpte mig att sträcka ut benet och det var smärtsamt men det enda jag ville var att få det att se normalt ut. Efteråt kunde jag inte gå på benet och knät svällde upp ordentligt. Ringde sjukvårdupplysningen som sa att det bara var att knyta ett bandage hårt runt. Men dagen efter värkte det och var ännu mer svullet och jag fick en akuttid på vc. Jag berättade vad som hade hänt och att det hade åkt ur led, det kändes som om han inte trodde mig, tillslut bad han mig lägga mig ner för att han skulle titta på knät och jag kunde inte lyfta upp benet. När han tog bort bandaget och såg knät utbrast han: "det här knät har måste ju ha varit ur led". Öh..ja det var ju det jag sa.   Sedan skickade han mig med en akutremiss till akuten. Och där fick jag först träffa en som undersökte och skickade mig på röntgen. Efter röntgen fick jag träffa en mycket märklig läkare, en ung tjej. Arrogant och otrevlig, hon berättade att skiktröntgen hade visat på 2 benbrott, ena på lårbenet och andra på knäskålen. Jag som är livrädd för sjukdomar och allt vad sjukhus heter, låg där helt livrädd och frågade vad som skulle hända? Då svarar hon: "Ja man gör en skattning på knät och beslutar om det ska operaras heller inte, det är helt frivilligt". Men vad innebär det frågade jag. "Ja en elitidrottare behöver ju få knät så bra som möjligt för att kunna idrotta. Är du elitidrottare och vad jobbar du med"? Nej jag är inte elitidrottare och jag är mammaledig just nu. Och min sambo var också chockad och frågade: "Menar du att operationen gör knät bättre men att det ändå inte är nödvändigt att operera?!" "Ja operation gör knät bättre men det är frivilligt och du är ju 27 år så det är ju ändå försent för dig att bli elitidrottare". Jag kände mig så jäkla illa till mods och jag tycker att det är hemskt att den här människan ska arbeta som läkare. Jag svarade "jag är 27 år det är väl klart att jag vill ha mitt knä så bra som möjligt". Vi blev hemskickad och skulle invänta ett samtal från ortopeden då hon ville visa röntgenbilderna för överläkarna. Sedan fick jag göra en magnetröntgen som även visade skador på mjukdelarna. Och det blev beslutat att de skulle göra en titthålsoperation för att kolla hur det såg ut inuti knät. Och den 3 september 2010, sövdes jag ner för en titthålsoperation och vaknade med ett ca 15 cm fult ärr över knät. Det var tydligen mer skador än vad det trodde det laterala ledbandet var helt av, 2 broskbitar var tvungen att opereras bort och sedan gjordes även en lateral relase. Smärtan efter operationen går inte heller att beskriva och sedan fick jag gå med stelskena dygnet runt i 1 månad, benet fick inte böjas alls pga av ledbandet. Smärtan går inte att beskriva och inte rädslan över att bli handikappad eller frustrationen att inte kunna ta hand om mina barn. Efter 1 månad kom nästa bakslag, benet var stelt och jag kunde inte böja det mer än 60 grader, då tog det tvärstopp och gjorde svinont. 1 månad fick jag dagligen åka in till sjukhuset och ligga i en sk. böjmaskin. Det gjorde svinont och jag grät varje gång och den enda smärtlindringen jag hade var alvedon. Jag mådde så otroligt dåligt och som tur var kom min sambos mamma hit och hjälpte till. Tillslut blev det beslutat att jag skulle "böja till benet" i narkos. Efter det fick jag ligga 4 dagar på sjukhus och spendera större av tiden i "böjmaskinen". Men då kunde jag iaf böja benet till 130 grader. Sedan var det mycket träning hos sjukgymnast eftersom jag hade tappat muskler, balansen och kunde inte gå ordentligt. Varje natt den första månaden då jag just höll på att somna vaknade jag av att jag "drömde" att jag halkade. Det var väldigt hemskt. Idag sitter jag och ska snart skicka in bilder på ärret till försäkringsbolaget. Och knät ser inte bara förjävligt ut utan det gör ont ganska ofta, det är inte lika lätt att springa längre och det benet är svagare. Den dom jag har fått av läkare är att jag löper en väldigt stor risk att drabbas av artros samt att knät lättare kan gå ur led, så jag bör unvika "rotationsrörelser". Jag blir ledsen och rädd när jag tänker tillbaka på den tiden, inte bara hur hemskt det var att vara utsatt och sedan möta flera inom sjukvården som gjorde en ännu mer otrygg. Jag hade turen att läkaren som opererade mig, nog är en av de mest ödmjuka läkarna som finns. Det hjälpte mig mycket, han var ärlig, varm och optimistisk. Det behövde jag. Men den värsta smärtan är nog att A bara var 4 månader och jag kunde inte bära honom, ta hand om honom så jag känner mig bitter över att jag missade så mycket av den tiden. Sedan skrek han och var ständigt missnöjd och jag kunde inte bära honom. Så jag satt med honom i min famn och han skrek och jag kunde inte få honom lugn eftersom jag satt där jag satt, det smärtar otroligt mycket. Jag kände mig dålig, jag fick skuldkänslor över att någon annan tog hand om mina barn och jag bara satt där...  Jag vill ge en stor eloge till alla utsatta, som kämpar med diverse krämpor, många krämpor betydligt värre än mitt knä, som får olika besked av sjukvården, konstiga svar eller inga svar och bara väntan, denna väntan över att få veta vad fan det är som händer med ens egen kropp!

Oj vad det regnar ute och jag kan inte klaga ännu iaf för jag älskar regnet. Tycker det är mysigt och något rogivande när det regnar.

Igår var iaf jag och N på bamsegympa för andra gången och jag tycker att det är toppen! N tycker också att det är väldigt roligt och man märker redan nu att han gjort framsteg på bara 1 vecka. Idag har varit en ganska händelsefattig dag. När pojkarna var på dagis passade jag på att göra några ärenden bla till apoteket för att köpa  fiskolja till barnen. Och då köpte jag även en "badbomb m överaskning" eftersom killarna gillar att bada. Men när jag skulle hämta dem på dagis var N trotsig och vi bråkade lite. När vi kom hem fick han iaf syn på "badbomben" och blev genast intresserad men jag förklarade för honom att jag inte kunde ge den till honom eftersom han inte skött sig vid hämtningen och sedan var tjatet i full gång. Han sa förlåt ett x antal ggr och jag sa "jag förlåter dig men du kan fortfarande inte få den eftersom du inte lyssnade". Och då kom han med diverse leksaker och sa: "varsegod mamma, du får den här...kan jag få badbomben nu?". Jag: "du är jätte snäll men du får vänta nu tills jag känner att jag vill ge dig den. Då sprang han iväg och kom tillbaka efter 3 sekunder igen. "mamma jag SKA lyssna på dig, kan jag få badbomben nu? Efter middagen så fick han äntligen testa badbomben och i den fanns en flodhäst så det var spännande.   A är så rolig, en dag så hittade han något skräp på golvet så han gick och kastade den i soperna och fick naturligtvis jätte mycket beröm och nu när man går det så ligger det nästan alltid något som INTE är skräp där i  Det är ju så roligt att vara duktig, mammas lillgris   

Höstens höjdpunkter är nog alla fantastiska serier som börjar igen, min absoluta favorit Parenthood som har premiär i Usa ikväll!

En mycket nära vän blev tvungen att ta bort sin häst förra veckan och den här hästen var hennes själsvän, henns allt. Detta gjorde mig ledsen och påminde mig om hur hemskt livet ibland kan vara.

Jag har själv haft 2 personer i mitt liv sedan barnsben som stått mig väldigt nära och varit mina själsvänner.

Med själsvänner menar jag personer som jag någonstanns kännt mig trygg hos, personer som jag kännt att denna människa älskar mig mer än livet själv. Och det är min mamma och mormor och idag är de båda borta. Min mamma gick alldeles för ung 03 genom en olycka och min fina underbara mormor gick 08 av sjukdomar. Så mycket saker jag inte hann säga till min mamma, frågor som jag hade velat ha svar på, och i ärlighetens namn hade jag en hel del frustration som jag bar på som jag skulle ha velat ta med henne och sedan hade jag även velat säga förlåt till henne. Förlåt för att jag många, många gånger hade det svårt och tog ut det över henne. Men det är lätt att vara efterklok..med mormor försökte jag när jag förstod att det inte var långt kvar att be om förlåtelse för att jag inte hade funnits där för henne på samma sätt sedan hon blev sjuk, uttrycka tacksamhet över allt hon gjort för mig och berätta hur mycket jag älskade henne. Det enda jag minns är att hon klappade mig på huvudet och sa inte så mycket. Hon hade mycket ångest själv och smärtor. Men det betydde ändå så mycket, det var som hennes sätt att visa  Sorg är svårt och hur livet än går vidare så finns den alltid där och kommer fram med jämna mellanrum. Jag antar att jag med detta lite deppiga inlägg vill påminna mig själv och de som läser detta att det är viktigt att berätta för de som betyder något att man älskar dem, att inte ha en massa frustration bärande inom sig och av ren envishet avisa personer för att de gjort fel, att kunna förlåta. Jag säger till mina pojkar varje kväll att jag älskar dem, de är ju så små och förstår inte riktigt men jag vill att de ska veta det! Att oavsett hur mycket vi bråkat, hur fel de gjort, hur fel jag gjort så älskar jag dem. Jag väljer också ett citat som får mig och tänka på en människa som tror sig vara så stark men har tagit fel beslut och som med all säkerhet en dag kommer att ångra sig när det kan vara försent.

"The weak can never forgive. Forgiveness is the attribute of the strong".